Varför skulle jag inte skriva om det? Jag skiver ju ändå om mig. Och det är ju så det är. Jag har inga problem med att skriva om det. 

Igår sa jag hejdå till Kristian och ett 11månaders långt förhållande. Det blir för jobbigt när jag är borta och allt. Vi var överrens. Det måste vara såhär. Jag har vetat det i en vecka och gråtit mer än vad jag gjort sammanlagt på flera år. Jag är ingen gråtare. Det är nog det jobbigaste jag gjort. Nu känns det som det är över ändå, inga tårar har kommit mer. Klumpen i halsen som funnits nästan konstant i en vecka försvann en kvart efter hejdå. Konstigt. Men har jag förstått det än? Jag vet inte, men jag tror det. Jag hade i alla fall världens bästa pojkvän för mig för en vaker tid.