Funderingar kring framtiden
Igår kändes plötsligt allt så jätteverkligt. Jag och Becca träffade Alex och Linda vid ringen och tog tunnelbanan till Karlaplan för att leta upp Turkiska ambassaden. Med Rebecca i spetsen lyckades vi utan problem. Efter ett tag trillade Trang och Hanna in. Märkligt ställe att möta alla på Turkiska ambassaden? Ska man bli reseledare så ska man. Och det kändes verkligen som att jag ska det nu igår. Efter alla hade fått sökt sina visum gick vi in till stan. Snackade. Käkade på Kungshallen. Snackade ännu mer. Letade upp ett Waynes med ledigt bord för sex, inte det lättaste. Tredjegången gillt långt långt inne i en möbelaffär lyckades vi. Snackade. Skrattade. Skrattade. Skrattade.
Då kände jag att jag ska verkligen åka. Och det blir ett nytt liv. Åh, jag längtar jättemycket. Samtidigt känner ja hur jag redan nu saknar alla här hemma bara för att jag vet att jag ska vara borta så länge. Det är en himla konstig känsla ska ni veta. Nu är det ju bara 13dagar kvar.
[email protected]
Och samtalsämena var ju givna. Lite om Service & Co. kursen. Minnen. Skratta åt vissa sjuka grejer. Men mest så snackade vi ju om när vi ska åka till Turkiet, vad Nazar respektive Solresor hade berättat för oss, vilka förväntingar som ligger på våra axlar, vad man ska packa, hur vi ska bo, hur mycket jobb tid vi tror det kommer vara, att vi borde ses på flygplatsen i Antalya när vi väntar in våra gäster sedan, hur vi bara väntar på att få åka nu, hur det känns att lämna allt och alla, hur mycket vi har att plugga och inte har pluggat hittills och mycket mer.
Då kände jag att jag ska verkligen åka. Och det blir ett nytt liv. Åh, jag längtar jättemycket. Samtidigt känner ja hur jag redan nu saknar alla här hemma bara för att jag vet att jag ska vara borta så länge. Det är en himla konstig känsla ska ni veta. Nu är det ju bara 13dagar kvar.
Köpte även vita linnen, transfer- och utflyktsskor med Becca innan vi träffade de andra igår. Blev även en Scarf-filt-poncho (jag vet inet vad det kallas) som jag tyckte var så himla mysig och tror den kommer kännas perfa de kyliga kvällarna för- och eftersäsong i Turkiet. Allt kretsar kring att jag ska åka nu. Kanske tjatigt. Men det måste vara så. För det är på ett eller annat sätt nästa de enda som snurrar i mitt huvud. Allt knyts till det.
Rebecca sa igår att hon också såg framemot att åka till Turkiet snart, fast tt hon inte skulle göra det. Hon tyckte det var jättekonstigt att hon inte skulle med. Jag förstår henne. Det var ju det enda i huvudet på oss andra fem. Hon måste hälsa på mig, skypea med mig och smsa med mig fast det är dyrt. Precis som ni alla andra som betyder så mycket för mig. Det är inte er jag vill bort ifrån. Det är bara en ny tillvaro jag vill till. Något som ger mig mer än att gå hemma och försöka göra saker för görandets skull. Glöm inte bort mig för att jag åker härifrån.
Kommentarer
Postat av: Marlene
Skulle aldrig, aldrig kunna glömma bort dig din idiot! <33 Aldrig <33
Postat av: apan
ska försöka att inte glömma bort dig men kan dock inte lova något
Postat av: Becca
Vi har redan levt ett decennium tillsammans, jag kommer aldrig att glömma dig. Inte ens när jag fyller 109 och får uppleva tvåtusenetthundra... eller tjugoetthundra (hmmmm...) ;D <3
Trackback
